Kyiv under ytan

Femtiofyra drönare på skärmen. Orangea pilar mot norr, i vågor över Tjerkasy och Poltava, på väg mot Kyiv. Klockan är strax efter midnatt och flyglarmet har gått för tredje gången sedan jag anlände. Jag öppnar Telegram och scrollar genom de ukrainska kanalerna som i realtid spårar varje Shahed-drönare som närmar sig huvudstaden. Pilarna rör sig långsamt, som en svärm av insekter på en mörk karta. Drönare ger mer tid än ballistiska missiler. Den här natten är det drönarnas tur.

Attacken den 24 mars var en av de största under hela kriget. Ryssland sköt närmare tusen Shahed-drönare under ett enda dygn, inklusive ovanliga dagtidsangrepp. Ukrainas luftvärn sköt ner uppemot 97 procent av dem. Ingen nådde Kyiv. Men i Lviv, fyrahundra kilometer västerut, träffade en drönare Bernardinerklostret, ett 1600-talskloster som tillhör stadens UNESCO-skyddade historiska centrum. Tjugosex människor skadades. UNESCO uttryckte djup oro, men djup oro förändrar inga flygbanor.

Redan under dagen hade larmen drivit oss ner i hotellets källare. Sängar längs väggarna, svart plast över fönstren, röda fåtöljer som inte hör hemma. Här träffade jag Helene Rånlund, tidigare överintendent för Statens försvarshistoriska museer och medgrundare av Blue Shield Sweden. Helene hade bjudits in till Kyiv för att moderera ett panelsamtal om museihantering i osäkra tider vid OBMIN-nätverkets konferens ”Resilient Culture. Cultural Resilience”, förlagd till Nationalmuseet för Ukrainas historia i andra världskriget. I panelen satt bland andra Natalia Rebrova från det nationalhistoriska reservatet i Tjernihiv och Olena Zemliana från Nationalmuseet i Kyiv, som båda hanterat sina samlingar under beskjutning av drönare och missiler. Vi satt vid ett bord i det provisoriska skyddsrummet och pratade om hur man skyddar det som definierar och ger uttryck för en kultur, medan själva anledningen till samtalet illustrerades av larmet ovanför oss.

Dagen efter promenerar jag i vårsolen uppför Trohsvyatitelska-gatan längs St Mikaels guldkupolkloster. Vid kyrkans sida löper en minnesvägg som sträcker sig över hundratjugo meter, initierad av volontärer 2014 efter Ilovaisk-inringningen, då hundratals ukrainska soldater dödades eller tillfångatogs av ryska styrkor i östra Ukraina. Varje centimeter är täckt av fotografier på stupade soldater. Foton har börjat läggas ovanpå andra foton, för väggen räcker inte till längre. Marken framför väggen ligger dold under blommor, ljus och små flaggor. En ortodox präst i vit liturgisk skrud har kommit ut i vårsolen. Han står stilla en lång stund och betraktar ansiktena på väggen innan kyrkklockorna kallar honom tillbaka för att hålla mässa. Några meter bort skrattar en skolklass i mellanstadieåldern. Barnen pekar och pratar med varandra, allvarliga ibland, fnissiga ibland, på det sätt som bara barn kan hantera det ofattbara.

På torget framför klostret står en beskjuten rysk MTLB uppställd tillsammans med andra erövrade fordon. Någon har skrivit ”UKRAINE!!!” i stora bokstäver på baksidan. Utropstecknen tredubbla, som om ett tecken inte räcker. Jag har tagit den lite märkliga men roliga hiss-spårvagnen upp från Podil, den gamla stadsdelen nere vid floden, och passerat genom ett Kyiv som i den tidiga vårsolen ser ut som vilken europeisk huvudstad som helst. Kaféer, förbipasserande, hundägare i parken. Sedan påminner en skylt om närmaste skyddsrum, eller en staty inkapslad i sandsäckar och stålkonstruktioner, och det är inte längre vilken huvudstad som helst.

Utanför operahuset övar en grupp unga tjejer på k-pop-koreografi och spelar in en video. De rör sig med ett allvar som bara kommer av att man verkligen bryr sig, koncentrerade och synkroniserade, med musiken på hög volym från en telefon på marken. Bredvid dem reser sig en staty dold bakom sandsäckar och stålplåtar, skyddad enligt det system som Kyiv införde 2022 för att rädda sina monument. Sedan krigets början har staden kapslade in tjugoåtta statyer och monument i skyddsanordningar av trä, stål och sandsäckar. K-pop och sandsäckar, sida vid sida.

Jag böjer mig ner och fotograferar ett brunnslock i trottoaren. Det föreställer bröderna Kyj, Sjtjek och Choryv och deras syster Lybid, stående i ett skepp på Dnepr. Grundarna av den stad som enligt Nestorskrönikan anlades på kullarna vid floden någon gång på 500-talet. Inga historiska bevis finns för att de existerade. Men legenden finns gjuten i järn under fötterna på varje förbipasserande. Den berättar om en stad som grundades från vatten, som alltid har varit en korsväg, som alltid har angripits och alltid har bestått. Historien ligger inbäddad i gatan, i infrastrukturen, i själva marken man går på.

Samma vecka har den nya försvarsministern Mykhailo Fedorov deklarerat en målsättning om att tillfoga Ryssland femtiotusen irreversibla förluster per månad. Fedorov är 35 år gammal. I sin tidigare roll som digitaliseringsminister byggde han Ukrainas e-tjänstplattform Diia och skalade upp den inhemska drönartillverkningen från en handfull producenter till över femhundra. Nu leder han armén med samma logik. Siffran femtiotusen låter brutal. Den är avsedd att låta brutal. Enligt Ukrainas försvarsdepartement har Rysslands kumulativa förluster passerat 1,28 miljoner sedan invasionens början. Under veckan kring mitt besök rapporterades nästan 1700 ryska soldater dödade eller sårade per dygn. Fronten är en köttkvarn, och Fedorov ger uttryck för sin strategi med den kyla som tillhör den som byggt sin karriär på att digitalisera en stats överlevnad.

Medan Fedorov räknar förluster vid fronten undermineras Ukrainas position från andra håll. Samma vecka tillkännagav Trumpadministrationen lättnader i oljesanktionerna mot Ryssland, motiverade av stigande energipriser till följd av kriget mot Iran. Zelenskyj kallade det ”inte rätt beslut” och tillade att det stärker Ryssland. I Europa blockerar Ungern nya sanktionspaket och ett lån på nittio miljarder euro till Ukrainas krigskassa, kopplat till krav på fortsatt tillgång till rysk olja via Druzhba-ledningen. Mediernas uppmärksamhet har skiftat mot kriget i Iran, och Ukraina riskerar igen att glida in i periferin av den europeiska agendan vid precis det tillfälle då stödet behövs som mest. Om Ukraina förlorar detta krig förlorar hela Europa. Säkerhetsordningen förskjuts och signalen till varje auktoritär ledare i världen blir att territoriell aggression fungerar.

Det är därför jag sitter i ett skyddsrum och pratar med en museiexpert om kulturarv mitt under ett flyglarm. Det Ryssland försöker förstöra är en nations berättelse om sig själv. Minnesväggen vid St Mikael. Bernardinerklostret i Lviv. De sandsäckade statyerna. De är ankare i en identitet som en angripare systematiskt försöker upplösa.

Jag har rest till Ukraina upprepade gånger under de senaste två åren genom RISE och det svenska stödet via Myndigheten för psykologiskt försvar. Arbetet handlar om att stötta ukrainska myndigheter och civilsamhällesorganisationer i deras försvar mot den ryska informationskrigföringen. Men varje gång jag kommer tillbaka slås jag av att det verkliga försvaret sker i vardagen. I beslutet att öppna en bar, spela musik, öva koreografi, hålla mässa. I vägran att sluta leva det liv som är värt att försvara.

På onsdagskvällen tar jag mig ner i källaren på Barman Diktat, en krog på Chresjtjatyk som under kriget blivit en av platserna där Kyivs civila samhälle samlas. Varje onsdag spelar olika artister. Förra gången jag var här var det en stråkkvartett. Denna kväll är det en jazztrio, en gitarrist, en kontrabasist och en sångerska som också spelar fiol. Hon tolkar ”Blue Moon” och ”What a Wonderful World” med en röst som bär både sårbarhet och styrka, och i källaren, en bra bit under marken och i skydd mot eventuella flyglarm, uppstår den gemenskap som bara kan uppstå bland människor som insisterar på att leva. Ingenting heroiskt eller dramatiskt. Bara människor som lyssnar på musik i en källare i en stad i krig.

Senare i veckan samlas vi svenskar på hotellet för att se VM-playoffsemifinalen mellan Ukraina och Sverige. Viktor Gyökeres gör hattrick och Sverige vinner med 3-1 i Valencia. Jubel bland svenskarna, och dagen efter är matchen snackisen på mötena. Ukrainska kollegor ler och skakar på huvudet. Någon säger att de ändå hade ett helt krig att skylla på. Tävling, kamp och gemenskap. Kultur i dess mest folkliga form.

Jag reser hem till Göteborg med samma känsla som varje gång jag lämnat Kyiv. Att ha sett ett folk som vägrar låta kriget definiera allt de är, och samtidigt veta hur bräckligt det internationella stödet är. Det Ukraina försvarar är större än territorium. Det är rätten att välja sin egen framtid, ge uttryck för sin kultur, att bygga sina egna institutioner, att leva i ett samhälle där makten utgår från medborgarna. Det låter självklart. Men det är det inte.

Fäst i Kyivs gata ligger en legend gjuten i järn. Ovanför marken dansar tjejer till k-pop bredvid sandsäckade statyer, en präst betraktar de döda innan han håller mässa, och i en källare sjunger en kvinna om en underbar värld. Allt detta bär på ett trots som inte ens tusen drönare kan slå sönder. Det enda som kan få det trotset att vika är om resten av oss slutar bry oss.