Tåget till Przemyśl glider långsamt ut från Kyivs centralstation. Jag ser hur staden jag kommit att fästa mig vid under mina resor hit försvinner bakom mig. Gula fält möter mig längs vägen. Efter en intensiv vecka i Ukrainas huvudstad har jag stiftat många nya bekantskaper, fått nya insikter och erfarenheter, men kanske framförallt många bilder jag kommer bära med mig.
En sådan är bilden av tre ungdomar kring ett slitet gatupiano utanför mitt hotell. Den unge mannens fingrar dansar över tangenterna medan två kvinnor sitter på vardera sida och sjunger. De skrattar, tar över melodin, improviserar. Deras musik fyller gatan, en vardaglig scen som i sin enkelhet och normalitet blir en skarp kontrast till kriget som samtidigt utspelar sig, och som ständigt gör sig påmint.
Musiken och sången bär mig genom Kyiv denna vecka. Vid Golden Gate, en ruin från en äldre stadsport till gamla Kyiv, hör jag kvinnoröster som stiger och faller i harmoni. Deras sång bär genom kvällsluften och får mig att stanna upp. Det är stunder som dessa, de helt vanliga ögonblicken av sammanhållning, gemenskap och uttryck för det som är det mest mänskliga, som kanske får mig att se hur djup motståndskraften i samhället är. Att inte låta sig kuvas trots kriget, utan istället höja rösten och visa dela den gemenskap som formar Ukrainas öppna samhälle.
Min resa ingår i Myndigheten för Psykologiskt Försvars samarbete med ukrainska institutioner, en del av Sveriges stöd till landet. På Center for Countering Disinformation och Centre for Strategic Communications arbetar jag tillsammans med kollegor från organisationerna med innovationsledning och utveckling av nya arbetssätt och metoder. Men på många sätt handlar arbetet om något mera grundläggande, om att bidra till dessa verksamheters huvuduppgifter, om att skydda demokratin och det öppna samhället i krig.
“Vi måste forma vår egen framtid, samtidigt som vi försvarar oss här och nu,” säger en av de analytiker jag arbetar med under en workshop där vi utvecklar nya metoder och arbetssätt i verksamheten. Hennes ord speglar på många sätt det jag upplever ske på så många ställen och i så många verksamheter i Ukraina idag. De är tvungna att bygga, utveckla och skapa, samtidigt som de måste försvara sig. Det är en närmast obeskrivlig komplexitet och utmaning, och vi har mycket att lära av hur de arbetar och försvarar sig idag.
På konferensen Kyiv InfoSec 2025 möter jag Carl Piva, VD för Internetstiftelsen, och vi delar erfarenheter och upplevelser av de kontraster som fångar en, när man reser från Sverige till Ukraina. I min egen paneldiskussion talar jag om hur rysk informationskrigföring påverkar näringsliv och organisationer, och strategier för att bemöta hybrida hot. Publiken, en blandning av IT-specialister, kommunikationsexperter och affärsfolk, ställer frågor och engagerar sig i dialog efteråt. Känslan av att vilja lära sig, utvecklas, pröva och testa genomsyrar atmosfären. Här är cybersäkerhet, informationssäkerhet och förmåga att möta hybrida hot inte en avlägsen fråga, utan en förutsättning för att kunna bedriva verksamhet, oavsett man är en del av offentlig sektor, näringsliv eller civilsamhälle.
Från Centre for Strategic Communications kontor kopplar Mykola Balaban och jag upp oss till en digital föreläsning för nio kommuner som samlats i Luleå, som en del av kommunledningspartnerskapet LOFT – Leda och Organisera för Förnyelse och Transformation. Ett partnerskap som ligger mig varmt om hjärtat och som jag varit med att bidra till i många år. Jag skulle egentligen varit i Luleå, men arbetet i Kyiv fick prioriteras. Så för att bidra till att stärka motståndskraft och insikt i det som sker här i Ukraina, har jag bett Mykola, biträdande chef för Center of Strategic Communications, historiker och expert på strategiskt kommunikation, att föra ett samtal med mig, just på det temat, tillsammans med kommunchefer, utvecklingschefer och kommunikationschefer från de nio kommunerna i LOFT. I vårt digitala möte beskriver Mykola hur strategisk kommunikation spelar en avgörande roll i krig, och hur man förbereder sig för det värsta. Om vikten av samarbete och nätverk, om förmåga till förnyelse, om vikten av anpassningsbarhet och gemenskaper. Samtalet mellan mig och Mykola övergår i frågor, och i en insikt om hur nära vi är, och hur viktiga dessa frågor är inte bara för Ukraina, utan för oss i Sverige.
På Majdan står jag bland hundratals fotografier. Unga ansikten ser på mig från ett hav av blå-gula flaggor. Jag ser människor stanna, lägga blommor, röra vid bilderna. Sorgen är påtaglig men också något annat. En synlig försvarsvilja. Om vad som står på spel.
Samma kväll äter jag middag på en restaurang tillsammans med kollegor och ser kyivbor skåla, fira födelsedag, och diskutera vardagligheter. Det är inte trots kriget, utan just på grund av det, som varje ögonblick av normalitet blir ett motstånd i sig.
Så tänker jag tillbaka till en av nätterna tidigare i veckan. Luftvärnssirener som skar genom mörkret. Hur merparten av kvällen och natten ägnades i skyddsrum, och hur jag kunde höra de vinande ljuden av missiler, och muller någonstans där utifrån. President Zelenskyy meddelar morgonen efter att Ryssland under natten avfyrat fyra ballistiska missiler och 142 drönare. Kyiv attackerades två gånger. En kvinna och hennes son dödades, sju personer skadades, däribland fyra barn. På morgonen är staden i rörelse igen. Människor går till jobbet, barn till skolan, kaféer öppnar. Det är denna vardagliga motståndskraft som mest fångar mig. Hur livet fortsätter mellan anfallen, hur man vägrar låta rädslan diktera livets puls.
Tåget accelererar nu, Kyivs konturer blir otydliga i fjärran. Jag tänker på pianospelarna, deras musik som fyllde gatan när jag passerade. Motståndskraft, inser jag, är något så enkelt som att fortsätta spela när allt säger åt dig att sluta.
Det Ukraina lär oss är att försvarsvilja springer ur kärleken till det vardagliga. Möjligheten att sjunga på gatan, att spela piano under öppen himmel, att fira en födelsedag. Försvar sker inte enbart med vapen i hand, utan genom kulturen, vardagen, musiken. När allt kommer omkring är det ju detta, det helt vanliga, helt ovärderliga livet och vår öppna gemenskap, som är det vi försvarar.
Tack för fint inlägg med flera kloka reflektioner. Jag försöker att tänka en del på hur mitt ämne, psykologin, och dess metoder skulle kunna bidra till strarkare försvarsvilja. Tar med mig det du skriver om hur normala vardagshandlingar blir ett sätt att skapa motståndskraft och försvarsvilja, liksom hur de arbetar i en kombination av “här och nu” för att försvara sig och “långt fram i tid” för att bygga, utveckla och skapa.