En reflektion över debaklet i vita huset

Det finns ett ögonblick när diplomati slår över i ren konfrontation, när orden skär genom det formella och blottar en verklighet som ingen längre kan ignorera. Mötet i Vita huset mellan Donald Trump, Volodymyr Zelensky och vicepresident JD Vance var just ett sådant tillfälle. En förhandling som aldrig blev en förhandling, ett samtal där positionerna redan var låsta och där själva mötet snarare blev ett iscensatt ultimatum.

I centrum för sammanstötningen stod två oförenliga perspektiv. Trump, som med en telefonförsäljarens enkelhet ville se en snabb lösning och talade i termer av transaktioner. För honom är stödet till Ukraina en affär där tacksamhet förväntas och resultat krävs. För Zelensky handlar det om att leda ett land i ett pågående krig. En fråga om ett lands överlevnad. Om folkets rätt att bestämma sitt eget öde. Att kapitulera för ett skenavtal, ett uppgjort fredsdokument dikterat av stormakter där Ukraina saknar verkligt inflytande, är för honom självklart otänkbart.

Den verbala striden var långt ifrån en jämn kamp. Trump och Vance turades om att likt mobbare på en skolgård pressa Zelenskyj i en ton som bäst beskrivs som obehaglig och förödmjukande. “Har du sagt tack en gång i hela samtalet? Nej. I hela samtalet har du sagt tack,” utbrast Vance vid ett tillfälle. Den underliggande anklagelsen var tydlig. Ukraina borde inte bara vara tacksamt för det stöd som ges, det borde vara undergivet. Att Zelenskyj stod emot, att han valde att hålla fast vid sitt budskap om vikten av att konfrontera Ryssland, gjorde honom i Trumps simplistiska syn till en motståndare snarare än en allierad.

Slutet var i min mening kanske mest obehagligt. “Det kommer att bli bra TV,” sa Trump, med en tydlig förståelse för att upptrappningen av konflikten i rummet inte bara var ett politiskt ställningstagande, utan också en medial strategi. För Trump handlar det framförallt inte om geopolitik utan om att visa sin styrka inför sina egna väljare.

För Europa och Sverige är detta ytterligare ett tydligt tecken på en total omsvängning i amerikansk utrikespolitik. Trumps ovilja och ointresse att värna sina allierade, och i stället binda starkare band med andra auktoritära regimer innebär att den europeiska säkerhetsordningen nu är i en fundamental omstöpning.

Zelenskyj lämnade mötet i vita huset utan några nya löften och utan någon tydlig väg framåt. Troligtvis hade han redan konstaterat att han inte längre kan räkna med USAs stöd på samma sätt längre. Kanske insåg han att han nu måste vända sig mer mot Europa, mot de allierade som fortfarande ser Ukrainas kamp som en del av sin egen. Vad han tänkte när han steg ut ur Vita huset, med kamerablixtarna i ansiktet och Trumps ord ringande i öronen, vet vi inte. Men i det ögonblicket förändrades spelplanen. Och för Ukraina, för Europa, och för Sverige, blev världen plötsligt en mer osäker plats.