Jag minns fortfarande känslan av att landa med det lilla inrikesflygplanet från 1950-talet, och möta våra samarbetspartners i Donetsk i östra Ukraina, en gråmulen förmiddag i början av 2000-talet. Det var ont om folk på den lilla slitna flygplatsen, luften bar en svag doft av koleldning, och en grupp unga föreningsaktiva samarbetspartners väntade på oss. Jag var där som vice ordförande för LSU, Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer, med uppdraget att stödja unga ukrainare i deras arbete för demokrati och föreningsfrihet. Under dessa år i början av 2000-talet hade jag förmånen att få arbeta med unga demokratiarbetare runt om i världen, från Zambia, Zimbabwe och Uganda till Indien, Sri Lanka, Kambodja, Thailand och många andra platser. I Europa arbetade jag med Belarus och Ukraina, framförallt med demokratistödjande arbete av olika slag. Att få bidra på plats tillsammans var oerhört formativt för mig, och fick mig att känna i hela mig hur demokratiarbete inte är en abstrakt idé utan något väldigt konkret, tillsammans, här och nu. Att demokratin är ett levande väsen vi formar och skapar tillsammans genom handling, tillsammans, i samhället.
I Donetsk och den lilla staden Horlivka en bit därifrån mötte jag ett Ukraina som fortfarande famlade efter en tydlig demokratisk riktning, tio år efter självständigheten. Sida-finansierade program och LSUs nätverk gav oss ramarna för vårt arbete på plats. Vi hade ett fullt program på resorna med workshops om föreningsdemokrati, jämställdhet och politiskt påverkansarbete. I en region där korruption och centralstyrning länge dominerat var de fyllda av sprängkraft var det ett krävande arbete. Jag minns fortfarande samtalen. Unga ledare som satt i ring, ställde frågor om hur vi gjorde i Sverige, och delade sin frustration över att aldrig riktigt bli hörda. Under en av resorna bodde jag i Horlivka, en mer sliten stad som tiden delvis sprungit ifrån. Samtidigt var människorna jag mötte där så tydliga i deras vilja och ambitioner om framtiden. De bar på en energi som var svår att undgå. Diskussionerna blev långa och kvällarna sena. Vi talade om fri press, om vikten av att organisera sig, om hur förändring kan ske i praktiken. Det kändes bra att få bidra och arbeta med en ungdomsrörelse som jag kände kanske skulle kunna bryta igenom de gamla korrupta mönstren och bli den katalysator som landet behövde, om den bara fick rätt stöd. Engagemanget fanns där. Och önskan om den goda framtiden.
När Ryssland ockuperade delar av östra Ukraina 2014 drabbades jag på en gång väldigt emotionellt. De bilder jag såg på nyheterna gick inte ihop med mitt minne av Donetsk, en stad fylld av liv och engagemang. Jag tänkte på dem jag mött. Hade de tvingats fly? Hade de kunnat fortsätta sitt arbete? För mig blev bilderna och känslorna som kom med dem ett brutalt uppvaknande om hur snabbt ett samhälle kan kastas omkull och hur sårbara lokala demokratiskrafter är när en militärmakt kliver in. För mig blev den ryska ockupationen av Krim och Donetsk 2014 på många sätt startskottet för mitt engagemang för digtal resiliens. Jag hade dessförinnan engagerat mig i frågor om demokrati och digitalisering. Men ockupationen visade på hur sammanflätad vår informationsmiljö idag är med skyddet för vår demokrati. Jag kom att intressera mig allt mer för hur vår digitala framväxande informationsmiljö påverkade oss människor, våra val, tankar och föreställningar.
Så kom dagen för precis tre år sedan, när Ryssland inledde sin fullskaliga invasion. 24 februari 2022. Det var som om hela Europas stabilitet skakade. Jag minns precis var jag stod när jag hörde nyheten. En kall morgon, mobilen full av notiser i Signal. Kanske var det för att jag hade en så stark, personlig koppling till Ukraina som det fullskaliga kriget grep tag om mig så hårt. Jag såg på nyheterna bilder på de städer jag rest genom, platser jag besökt. Nu platser där människor över en natt befann sig mitt i kriget svarta mörker.
Tre år har gått. Tre år av dagliga rapporter om drönarattacker, sönderbombade elnät och miljontals människor på flykt eller i ständig fara. Genom mitt arbete som forskare vid RISE, med fokus på bland annat digital resiliens och psykologiskt försvar, har jag följt kriget i dess olika dimensioner. Från det brutala kriget vid fronten, till ett alltmer utvecklat och spritt hybridkrig som idag syns runt om i hela Europa. Från sprängningar och mord, till klippta kablar i östersjön. Artilleri, missiler och drönare har sin förödande effekt, men information är också ett vapen och Ukraina har tvingats försvara sig både digitalt och fysiskt.
Ur svenskt perspektiv har vi fått komma att se vad resiliens verkligen innebär. Ukrainas digitala infrastruktur har fortsatt fungera, trots ständiga attacker. Ingenjörer, företag, forskare och frivilliga har byggt lösningar från källare och bunkerliknande kontor för att hålla samhällsfunktioner vid liv. Under de tre år som gått sedan det fullskaliga angreppet har Ukraina kommit att se en otrolig innovationsförmåga. Det går knappt en dag utan en ny upptäckt, insikt eller ett förnyat arbetssätt ser dagens ljus som en konsekvens av kriget. På några år har hela krigskonsten kommit att förändras och utvecklas som en konsekvens av nya innovationer, ny teknik och nya vapensystem.
Samtidigt har jag, genom mitt arbete i samarbete med bland annat Myndigheten för Psykologiskt Försvar, sett hur Ryssland målmedvetet försöker underminera Ukrainas försvarsvilja, och i förlängningen även vår europeiska sammanhållning. Informationspåverkan kan ibland för många uppfattas som ett avlägset hot, men i Ukraina är det en del av vardagen. Kanske är det just därför den ukrainska motståndskraften är så imponerande. Det engagemang jag såg bland unga, engagerade demokratiarbetare i Donetsk och Horlivka för över tjugo år sedan, där unga lärde sig föreningsdemokrati, krav på insyn och modet att protestera mot orättvisor, har vuxit till en bredare rörelse i det ukrainska samhället, inte minst efter Majdan-rörelsen och allt det demokratiarbete som gradvis kommit att utveckla Ukraina. Att kampviljan och engagemanget för demokratin och friheten fortfarande syns så tydligt som den gör nu i Ukraina, tre år in i invasionen, säger något om styrkan i civil motståndskraft. Formella regeringsstrukturer är för visso viktiga, men utan en aktiv befolkning med stark motståndskraft hade Ukrainas öde varit mer osäkert. Ibland tänker jag på dem jag mötte under workshoparna för så många år sedan. Det är inte osannolikt att några av dem i dag organiserar hjälpnätverk, förser utsatta områden med mat och medicin, eller bidrar med teknisk support där behoven är som störst.
Idag föreläser och utbildar jag ofta om digital resiliens och psykologiskt försvar. Jag visar och berättar om arbetet i att skydda Ukraina mot ryska påverkansoperationer, och om hur det vardagliga livet färgas av kriget. Hur den digitala transformationen spelar en så viktig roll som den gör för alla i Ukraina, från sånt som Diia-appen, den digitala plattform som gör det möjligt för ukrainska myndigheter att fungera trots kriget, till appar för flyglarm eller säker kommunikation. Jag ser vilken roll tekniken har spelat för både statliga aktörer och Ukrainas civilsamhälle för att skydda samhället mot informationspåverkan och säkra landets opinionsbildning, mitt i ett pågående krig.
För mig är det en påminnelse om att demokratins styrka inte enbart vilar på parlament och lagstiftning, utan på människors faktiska förmåga att agera, sprida kunskap och stödja varandra när krisen kommer. Jag känner tacksamhet över att jag får och har möjlighet att bidra, att mina vänner och kollegor i Ukraina låtit mig vara en del av deras arbete, vare sig det handlar om att utveckla digitala lösningar, stärka förmåga till utveckling, utbildning och innovation. De riskerar sin egen säkerhet varje dag för att deras land inte ska falla offer för en auktoritär världsordning. Det är vår skyldighet att stötta dem.
Tre år in i kriget står Europa och Sverige inför många nödvändiga beslut. Den fullskaliga invasionen av Ukraina 24 februari 2022 har helt ritat om också vår säkerhetspolitiska karta. Än svårare har det i närtid blivit av USAs fullkomliga helomvändning under Trumpregimen. Det är en synnerligen svår tid för Europa. Men i allt det som sker, så syns också en ökad vilja att försvara demokratiska värden också i Sverige. Svensk och europeisk politik förenas nu i stödet till Ukraina, inte bara militärt, utan också i arbetet för att långsiktigt bygga upp landet. Civilsamhällets och näringslivets roll blir också viktigt, vare sig det handlar om återuppbyggnaden av städer i östra Ukraina eller regioner runt Kyiv och på andra ställen. Men samtidigt som det nu sker, syns många mörka moln på Europas himmel. Tiden för handling håller på att rinna oss ur händerna. Vill vi fortsätta se ett demokratiskt, fritt och öppet Europa är det bråttom att öka vår förmåga att skydda oss.
I vår samtids mörker hoppas jag att vi drar lärdom av Ukrainas motståndskraft. Att att vi inte nöjer oss med att imponeras, utan också inspireras till att stärka vårt eget samhälle. Vårt civilsamhälle, våra företag och offentlig sektors bidrag till vårt samhällsskydd, vår digitala resiliens, och vår förmåga att stå upp för demokrati och frihet. Precis som de unga aktivister jag mötte i Donetsk för många år sedan, behöver vi i Sverige hitta nya kreativa och kraftfulla sätt att stärka vår resiliens och öka vårt samhällsskydd och beredskap i en värld i förändring. Kriget i Ukraina är här och nu, och Europa och Sverige delar krigets öde.
Tre år har gått, och ännu finns ingen enkel väg till fred. Den kan uppnås först när Ukraina står helt och säkert, och där Ryssland är besegrat på ett sådant sätt att landet inte längre utgör ett hot. Ukrainas kamp är avgörande för deras och Europas frihet, och alla som stöttar landet gör skillnad. De människor jag mött och möter i Ukraina kämpar varje dag i kriget. Och med mitt engagemang har kriget kommit att bli en del av min vardag. Jag är stolt över att få vara en liten del i kampen för Ukrainas frihet.