Tåget rullar långsamt västerut från Kyiv. Den ukrainska sommarvärmen pressar mot fönsterrutorna, men kupén förblir sval och stilla. Utanför glider landskapet förbi. Sädesfält, ensamstående gårdar, små samhällen där kriget inte är närvarande i varje hörn, men ändå närvarande i allt. Motståndskraften ligger som en underton i varje bildruta, ett tyst löfte om uthållighet. Resan från Kyiv till Polen med tåg, och därefter flyg vidare till Sverige, tar nästan ett dygn. Gott om tid att reflektera över dagarna som gått.
Den här gången är inget undantag. Jag är här i mitt arbete vid RISE, som en del av det regeringsuppdrag Myndigheten för psykologiskt försvar har att stödja ukrainska myndigheter. Ett av de mer formella uppdragen under denna resa var att underteckna ett samförståndsavtal mellan RISE och Center for Countering Disinformation, under presidentadministrationen. Ett samarbete för att bygga kapacitet inom digital transformation och innovation. Men som alltid ligger det verkliga innehållet i mötena, i samtalen, i själva hantverket i utveckling av digital teknik. I det som sker mellan raderna.
På hotellet möts jag av en handskriven hälsning och några praliner. Jag är en återkommande gäst nu, och blir uppgraderad till ett bättre rum. Men i Kyiv innebär en uppgradering något annat än hemma. Rummet är mindre, lägre ner i huset, med direkt tillgång till nödtrappan. Det betyder att jag snabbt kan ta mig till skyddsrummet när larmet går, och att jag med lite tur får en av de riktiga sängarna där nere. Det visar sig snart vara en värdefull fördel. Nätterna i Kyiv denna resa präglas av några av de mest intensiva bombanfallen sedan den fullskaliga invasionen för över tre år sedan. Flyglarmet väcker oss. Vissa gånger larmet går kan man höra det karaktäristiska ljudet av en Shaheddrönare. Ibland hörs dova explosioner. Antingen är det luftvärnet som beskjuter de inkommande drönarna och missilerna. Ibland är det ljudet av en missil som når sitt mål. Jag springer ner, fortfarande halvsovande, till skyddsrummet. Där är vi många. Några sover redan, andra sitter i tystnad. Någon har med sig en termos. Det finns en stillhet där nere, men den är inte lugnande.
Motståndskraft visar sig i detaljerna. I hur människor hanterar det som blivit vardag. Jag slås av hur snabbt många kan avgöra vilken typ av hot som flyglarmet aviserar. En snabb blick i Telegram, och de flesta vet om det är något att reagera på. De flesta reagerar inte. Själv reagerar jag fortfarande. Det är en instinkt, och jag känner ett slags tacksamhet över att den fortfarande finns kvar.
En kväll sitter vi på en tapasbar. Ett par sjunger spanska ballader, och gatan fylls av musik. Några minuter tidigare hade flyglarmet blåst faran över. Nu är det som vilken europeisk sommarkväll som helst. Kvällen därpå, på en annan uteservering, ljuder larmet igen mitt i en födelsedagsmiddag. En tjej ska just sabrera en flaska mousserande vin. Drönare, visar det sig – men fortfarande långt bort. Hon sabrerar ändå. Skratt och applåder. Någon häller upp.
Vi promenerar genom stan nästa dag, i ett område där förstörda ryska stridsvagnar står uppställda. De är rostiga, skeva, fortfarande luktande av bränt järn. Framför dem står en installation med ordet “FREEDOM” i stora bokstäver. Framför står en ung kvinna och tar en selfie. Det är inget iögonfallande i det, men det säger något. Om hur viktigt det är att få fortsätta vara människa. Att uttrycka sig. Att finnas.
På ett galleri ser jag en installation av Yevhen Korshunov. Han berättar om sina första månader i armén genom teckningar och ett svart blockliknande rum som liknar en dugout. Det luktar instängt. Det är mörkt. På väggarna har han ritat sina kamrater – de han sov bredvid, åt med, skrattade med. Det är ingen romantisering. Det är damm, möss, kvävande luft, dämpade samtal i gryningen. Konsten skapar en bro mellan erfarenhet och förståelse.
I ett annat verk berättar en konstnär om sin far. Ett videokonstverk, byggt kring ett inspelat telefonsamtal. Fadern finns kvar i de ockuperade områdena och bär på den ryska propagandans verklighetsbild. Sonen har flytt till Kyiv, skapat ett nytt liv, och rör sig i en annan riktning. Deras samtal är artigt, men plågsamt. De når inte fram till varandra. Det finns ett avgrundsdjupt tomrum mellan dem. Fadern talar om väst som dekadent, om Ukraina som offer för utländska intressen. Sonen svarar försiktigt, men varje svar studsar mot en vägg av desinformation. Jag hör sorgen i båda deras röster.
I en butik för ukrainsk design säljs smycken, pins och små konstföremål från lokala designers precis bredvid kassan. På ett snurrställ hänger symboler för motstånd. Ett gulblått sädesax, ett leende solsken över ett minfält, en traktor som bogserar bort en pansarvagn. Det är ironi. Det är sorg. Det är hopp. Allt samtidigt. På andra sidan disken står en ung kvinna och viker kläder. Hon är inte annorlunda än någon hemma. Men hennes förutsättningar är annorlunda
Och så, en sen eftermiddag, i Podil. Jag sitter på ett café i skuggan, när solen bränner som värst. På husgaveln mitt emot sträcker sig en muralmålning flera våningar upp. En soldat, med vapen i hand och blicken riktad rakt fram. Runt honom spelar blå och gul rök. Och bredvid honom, en dikt. Jag går närmare. Den är skriven i kursiv handstil, direkt på väggen. Orden stannar kvar hos mig,
Och dagen ska ta slut,
Och solen ska gå upp.
En fågel ska flyga,
Och du ska känna det,
Som om natten aldrig funnits.
Och hjärtat blir lyckligt igen —
Och du ska viska tyst:
Ukraina…
Motståndskraften i Ukraina är inte regisserad. Den är inte högljudd. Den är tyst, precis som dikten. Och den är kraftfull. Den genomsyrar varje steg, varje beslut, varje liten vardaglig handling. Och den påminner oss, som inte lever i kriget, om vårt ansvar. Om att frihet inte är självklar. Och att det vi kan göra för Ukraina, det måste vi göra.
