Den olikvärdiga skolan
Idag (2017-12-15) publiceras fyra artiklar i Göteborgsposten om Taubeskolan, som vår son går på. I dessa artiklar beskriver föräldrar, experter och före detta personal hur skolan konsekvent och under lång tid bedrivit utbildningsverksamhet i strid mot såväl skollagen som den politik den sittande majoriteten i Göteborgs Stad menar på att de bedriver. De beskriver hur man i praktiken monterat ner och avvecklat verksamheten för barn i behov av särskilt stöd. Hur man genom okunskap och ignorans i ledningen på skolan och i stadsdelen, skapat en olikvärdig skola där de barn med störst behov far mest illa.
Skolans och stadsdelens ledning stoppar huvudet i sanden. Rektor uttalar sig inte ens själv om sin egen verksamhet och sektorschefen går i försvar.
Med 12 artiklar i fyra olika medier, förlägganden och extra inspektioner från Skolinspektionen, domslut hos Barn- och elevombudsmannen, kritik från specialister inom specialpedagogik, från personal som valt att lämna skolan och från ett stort antal föräldrar är det en mycket märklig inställning Göteborgs Stads ledning har till det som inträffat. Det är också anmärkningsvärt att staden inte agerat tidigare.
Just nu är jag mycket tacksam över att Göteborgs Stad står inför att förändra styrning- och ledning över dess grundskola. Min egen upplevelse av nuvarande ordning får mig att konstatera att få saker troligtvis löser de utmaningar vissa skolor står inför, annat än en rejäl omstart vad gäller just frågan om hur skolan leds, och hur styrkedjan fungerar. Just så här är fallet på Taubeskolan.
Hur vet man om en skola bedriver god verksamhet eller inte? Hur vet man om en utbildningsverksamhet har en styrnings- och ledningsfunktion med kvalitet och som kan föra verksamheten framåt? Jag har under mina över femton år av egen erfarenhet av skolutveckling, såväl runt omkring i Sverige som internationellt, kommit att se med egna ögon hur viktigt ledarskapet är för att skapa goda förutsättningar för barns och elevers utbildning. Att se nyckeltal och hårda mått är en del givetvis. Att se myndigheternas granskningar en annan. Att se hur elever och lärare mår och pratar om verksamheten är helt centralt. Ytterligare en indikator på en skolas kvalitet är hur personal som lämnat en verksamhet beskriver den i efterhand. Då är de inte längre i beroendeställning och kan uttrycka sig utan risk för sin egen framtid. Det jag nu upplever på Taubeskolan och i Lundby i Göteborg gör mig bedrövad.
Jag noterade rätt så omgående efter det att vi började i skolan, i förskoleklass för två och ett halvt år sedan, att det fanns systematiska brister i verksamheten. Dessa har jag och många andra påtalat genom åren såväl till skolans ledning som till stadsdelsförvaltning, nämnd, kommunledning, Skolinspektion och Barn- och elevombudsmannen. Jag tänker inte göra en lång redogörelse för alla de brister jag själv upplevt under de år vi haft barn i skolan, en del av dem står att finna i de länkar till olika nyhetsmedia och inspektionsunderlag ni finner nedan.
I augusti 2016 fastslog Skolinspektionen i en mycket kritisk text (se nedan) att rektorn ska se till att utbildningen utformas så att alla elever tillförsäkras en skolmiljö som präglas av trygghet, samt att rektorn ska se till att det vid skolenheten bedrivs ett målinriktat arbete för att motverka kränkande behandling av elever. Därefter har antalet anmälningar om just dessa frågor ökat till Skolinspektionen, fler föräldrar kritiserar skolan och media skriver än mer om skolan. Antal anmälningar till Skolinspektionen enligt Skolverkets statistik var 2 st 2015, 10 st 2016 och hittills 15 st för 2017. Skolinspektionen säger till Göteborg Direkt:
– Det är så många anmälningar att vi nu måste gå tillbaka till Taubeskolan för att se vad som brister. Varenda anmälan som kommer till oss är en för mycket, oavsett vad den handlar om.
Hur skolans ledning inte kan se allvaret i situationen är i min mening mycket märkligt. Det är uppenbart för många, utom skolans egen ledning tycks det, att verksamhetens utveckling inte bedrivs på ett sätt som är förenligt med skollagen, eller går åt rätt håll.
Göteborg Direkt frågar rektor hur det kommer sig att så pass många har anmält skolan om ni har fungerande rutiner?
– En del anmälningar har absolut grund. Det finns en del att jobba med här på skolan, både vad gäller särskilt stöd och trygghet och studiero, säger Olena Ostrovska. Men föräldrarna är också väl medvetna om sin rätt att anmäla och det är bra att de gör det. Vi tål att granskas.
Man kan fundera över vilken verklighetsbild de egentligen har. Det förefaller som om varken ledningen på skolan eller i förvaltningen ser sin egen roll och påverkan. Så här svarar de i GP angående varför ett stort antal föräldrar skrivit till ledning och politik angående bristerna på skolan, för inte länge sedan:
Taubeskolans rektor Olena Ostrovska säger sig inte känna igen sig i föräldrarnas bild av en skola präglad av kaos.
– Vår uppfattning är att det absolut inte är ett oroligt klimat på skolan. Vi har haft en jättelugn start på höstterminen, säger hon.
Hon medger emellertid att det har varit mindre problem och konflikter just i den aktuella klassen.
– Men vi kommer att lösa dem. Vi ser dem inte som allvarliga och jättestora.
Inte heller biträdande rektor Cecilia Molander Jarlöv delar föräldrarnas bild. Hon tycker inte att de har haft en så lugn skolstart sedan Taubeskolan startade 2012.
– Pedagogerna på plats trivs med varandra och säger till oss att det fungerar optimalt. Men i en av fjorton klasser har vi inte lyckats hela vägen ut. Men vi gör allt vi kan, säger hon.
Det senare, att pedagogerna trivs med varandra, det kan jag också se. Jag ser personal på skolan som kämpar för att bedriva en god verksamhet trots bistra förutsättningar i flera klasser. Samtidigt är det talande att skolan tillhör de med väldigt hög personalrörlighet, många väljer att säga upp sig och lämna skolan. Konstanta nyrekryteringar efter det att personal lämnar har blivit vardag i skolan, och bristen på kontinuitet för många är tydlig. Kostnaden för tillfälligt inhyrd personal är hög, och kvaliteten på den inhyrda personalen ofta låg. Skolans ledning tycks också ha grundläggande utmaningar i att bedriva sin egen administrativa verksamhet.
Dialogen mellan skola och föräldrar inger inte heller förtroende. Det finns exempel på när skolledningen ändrar i protokoll efter justering, i samband med möten med skolans föräldraråd, för att de vill få texten att beskriva verkligheten på på ett mer fördelaktigt sätt än vad föräldrarna vid mötet sa, och skrev i protokollet. Det finns exempel på föräldrar som är rädda för att kritisera skolan, för att deras barn med särskilda behov ska råka illa ut. Det finns lärare som biter ihop och kämpar på trots svåra utmaningar i vardagen. Det finns flera lärare som sagt upp sig och gått till andra enheter och verksamheter i Göteborgs Stad, men inte vågar prata av rädsla för att bli utsatta.
I en artikel till Göteborg Direkt svarar Joakim Berlin i Lundbys utbildningsutskott följande:
– Jag förstår föräldrarnas oro men innan jag kan ställa mer krav på skolledning och förvaltning måste jag veta mer om hur det ligger till. Och det tar tid, säger han.
Jag kan fundera över hur mycket information en nämnd och en stadsdelsförvaltning egentligen behöver för att vidta åtgärder. Utöver de ökande antalet anmälningar så pekade Skolinspektionen tydligt på brister för ett och ett halvt år sedan. Sedan dess har helt uppenbart verksamheten inte styrts och letts på ett sätt som skapat några bättre förutsättningar. Jag träffade själv nämnden för snart två år sedan och påpekade då ett större antal brister, inte minst avseende just stadsdelens begränsade förmåga att styra och leda utbildningsverksamhet. Detta är alltså inte nyheter. Den sittande utbildningsnämnden i Lundby är själva en del av den problematik skolan befinner sig i.
Vad som är extra beklämmande är att denna skola har varit platsen dit barn med neuropsykiatriska funktionsvariationer ofta har kommit, då det ska finnas särskild kompetens för dem i skolan. Så var fallet en gång i tiden. Då fanns en verksamhet som hette Örnen, vars verksamhet flyttade från Rambergsskolan till Taubeskolan när den byggdes. Särskild personal med många års erfarenhet av barn med NPF-diagnoser verkade i miljön och en särskild fritidsverksamhet med hög personaltäthet fanns tillgänglig. Barnen hade också stöd i sina klasser. Idag är denna verksamhet vingklippt och nedskuren. I praktiken kan man säga att verksamheten nedmonterats och avvecklats. Nya barn tas inte in i verksamheten längre. Nästan halva personalstyrkan finns där idag, och den formella kompetensen för att möta barn med NPF finns i mycket liten utsträckning. Verksamhetens förankring i modern skolutveckling är också den begränsad. Det finns exempel på när det tar månader för barn att få tillgång till de digitala hjälpmedel de behöver i sin vardag för att få god undervisning. Personalen saknar ofta kompetens i att nyttja de digitala verktyg de har tillgång till.
Argumentationen bakom nedmonteringen är att verksamheten ska genomsyras av inklusion. Barn ska gå på den närmaste skolan, som också ska ha kompetens och resurser att ta hand om de elever de tilldelas. Det kan vara en god tanke i det skede kompetens och resurser finns för att skapa likvärdighet och god undervisning. Men när förutsättningarna inte finns kan den goda tanken om inklusion istället bli exklusion. Ensamma barn i otrygga miljöer utan kvalificerat stöd från vuxenvärlden.
Ur Göteborgsposten idag kan man läsa om Joaquin Miranda, som var anställd som fritidspedagog och arbetade både som stödläre i skolan och på Himlajorden, som är skolans fritidsverksamhet för elever med autism. Han valde att säga upp sig då han inte kunde arbeta under så dysfunktionella omständigheter. Han berättar om situationer som jag själv erfarit som förälder när jag lämnat på morgonen. Det har då hänt att ingen personal alls funnits på plats på morgonen. Färdtjänstpersonalen fick gå runt och leta efter någon som de kunde lämna över barnen till.
Skolans tillgång till och kompetens i att använda specialpedagogiska verktyg är på flera ställen i skolan så undermålig att de verktyg vår son använder i skolan är de jag utifrån min egen kunskap och det nätverk av grymma pedagoger jag har har rekommenderat. Den tekniska plattformen har jag själv tillhandahållit skolan. Det är ju gott och väl för vår son, som har socioekonomiskt gynnsamma omständigheter och föräldrar med kompetens inom området. Jag tänker på alla de barn till föräldrar i Lundby som inte har samm goda förutsättningar. Stadens skola skapar klyftor och olikvärdighet.
Min uppfattning är att det finns ett antal orsaker till skolans problem. Dels står den att finna i resursfördelningsfrågor. Nybyggda skolor med hög hyra, i socioekonomiskt goda miljöer, missgynnas av den ekonomiska fördelningsmodell som finns i staden, i det fall den skolan har många barn med NPF-diagnoser. De extra medel som skolan ska ha fått för denna verksamhet syns inte i den konkreta verksamheten. De särskilda inköp som krävs för att bedriva specialpedagogisk verksamhet syns inte i budget och ekonomiskt utfall. Pengarna tycks gå till att lösa ständigt uppkomna akuta kriser. Budgetstyrning och uppföljning tycks vara oerhört begränsad, och när man som medborgare efterfrågar skolans budget fördelad så att man också kan se utfall och fördelning, exempelvis avseende specialpedagogik, får man inte ta del av den, trots att det är offentlig handling.
Resursfrågan besvarar långt ifrån alla frågor och problem. En ytterligare orsak till problemen står som sagt att finna i styrning och ledning. Styrkedjan brister på flera ställen. Ansvar är inte tydligt. Budgetfrågor är inte transparenta. Varken den lokala skolledningen, stadsdelsnämndens tjänstemän eller nämnd har under flera års tid fått verksamheten att fungera. De har hittills misslyckats med sitt uppdrag. Lärare och annan personal kämpar för att skapa god verksamhet för elever under svåra omständigheter. Jag kan inte med ord beskriva den tacksamhet jag känner för de lärare och assistenter som kämpar i vardagen under mycket svåra omständigheter.
Det är som sagt tur att staden får en ny organisation för grundskolan. Kanske rustas den med bättre förutsättningar att leda och styra den verksamhet som bedrivs. Men samtidigt tar organisationsförändring tid, och barnen i denna miljö lever och verkar där just nu. Det känns bedrövligt att det ska behöva gå flera år i ett barns skolgång innan förutsättningarna för den kan rättas till. Det är inte värdigt någon skola i ett så välbärgat land som Sverige.
Svensk skola är inte likvärdig idag. Varken när man jämför mellan skolhuvudmän, mellan skolor eller mellan enskilda klassrum. Den familj som har resurser och kapacitet väljer kanske att höja rösten, att kämpa och eventuellt kanske till och med byta skola eller skolhuvudman. Men dessa möjligheter finns tyvärr allt som oftast inte för den svaga. Som så ofta är det de vars röster inte hörs som lider mest. I denna sorgliga saga är dessa personer de barn i behov av särskilt stöd som varje dag går till en skola som är långt ifrån den standard vi vill se i Sverige.
För den som vill nörda loss ytterligare finns en och annan länk nedan.
Fyra artiklar i GP 15 december (behöver inte betallänk, pdf)
Larm om brister på Taubeskolan
Skolinspektionen kritiserar Taubeskolans autismverksamhet
Experten om vikten av anpassad skolgång
Nya inspektioner på hisingsskola
Föräldrar larmar om kaos i skolan
Elev kan få 35000 kr i skadestånd
Kaos, våld och mobbning på Hisingsskola
Skolorna som kan få böta 9 miljoner kronor
Skolinspektionens yttrande i augusti 2016
Anmälningar till Skolinspektionen enligt SIRIS