Att göra lärande enkelt är för enkelt

För ett par dagar sedan läste jag Per Falks reflekterande text om hur frågan om uppmärksamhetsspann och motivation aktualiserats i olika sammanhang, och där Per funderar över om inte också skolan behöver fundera över i vilken grad den behöver anpassas för att tillgodose en minskad uppmärksamhet från elever. För några dagar sedan hade jag privilegiet att föreläsa och samtala kring framtidens skola och samhälle tillsammans med Ana Udovic, författare till Generation Ego  och Sven-Eric Liedman, en av mina favorittänkare och författare, bland annat till boken Hets!. Upplevelserna ur Pers text och det stimulerande samtalet på Jonsereds Herrgård (Tack Göteborgs Universitet och Partille Kommun för en bra eftermiddag), fick mig att fundera vidare kring frågan om uppmärksamhet och motivation.

Jag skulle vilja koppla samman frågan om uppmärksamhet och motivation med konceptet upplevelse. För att någonting ska pocka på vår uppmärksamhet, och motivera oss till engagemang, har vi ofta ett behov av att uppleva att detta någonting är meningsfullt. De senaste decennierna har inneburit en enorm utveckling av olika former av upplevelsedesign. Från att det fanns tillgång till ett förhållandevis begränsat antal upplevelseformat knutna till lärande, så som boken, skapandet av text och bild, föreläsningen, filmen, teatern och studiebesöket  – finns idag en uppsjö av olika format, sprungna ur ett allt mer digitaliserat och specialiserat samhälle. Vi växer upp i en miljö i vilken vi tar del av och lär oss uppleva genom webb, film, spel, sociala medier och så vidare. I konkurrensen om konsumentens upplevelse har de format på upplevelser som designats blivit allt mer specialiserade, avgränsade och korta, som Per beskriver i sitt blogginlägg. Kultursektorn har känt sig tvungen att anpassa sig för att locka en publik van vid nya former av upplevelser.
Skolan känner samma press. I tider av press och stress hos en lärarkår i epicentrum av ett växande administrationssamhälle, där tid ofta saknas för utveckling och fördjupning, är det lätt att förkorta, förenkla och sammanfatta. Jag kan föreställa mig att det är lätt hänt att ta till samma tankegods som den funnen bland kulturens aktörer, att göra saker kortare, enklare, mer tillgängliga. Jag tror inte att det är rätt väg att gå, och jag tror det över tid blir till men för samhället.
Ur mitt perspektiv står inte lösningen att finna i att göra saker enklare, kortare och snabbare. Det får framförallt till följd att mängden förmedlad kunskap och potentiellt lärande minskar. Jag är däremot övertygad om att det inte heller går att fortsätta som tidigare, och fullständigt ignorera den utveckling som pågår i samhället och låtsas som om skolan kan utvecklas till en isolerad atoll, bortanför vår samtid.
Idén bakom vår skola handlar om att ge och erbjuda alla elever en likvärdig utbildning, i syfte att ge såväl dem som samhället bättre förutsättningar att utvecklas, bildas och växa. Det primära verktygen för att åstadkomma detta är de fysiska och kognitiva verktyg som yrkesskickliga lärare besitter för att gestalta och förmedla sina berättelser, som innehåller den kunskap, de tankar, koncept och upplevelser som ska undervisas kring. I den skola jag själv gick i bestod de verktygen i allt ifrån muntlig framställan och sagoberättande, till böcker, ljudband, lärande genom skapande i estetiska och praktiska ämnen och så vidare. Dessa verktyg nyttjades i en miljö som var särskilt designad för att understödja användningen av dessa verktyg. Skolan som byggnad innehöll klassrum av olika slag, från kemisalen med dess olika spännande material, till biblioteket, hem- och konsumentkunskapssal, slöjdsalen och idrottshallen. Alla dessa medvetet designade miljöer för att skapa ett visst berättande, med vissa specifika verktyg.
Utvecklingen av ett digitalt samhälle innebär stor förändring för alla. Helt plötsligt översköljs vi av en stor flora nya både kognitiva och digitala verktyg, många av dem med tydligt potential att förbättra och utveckla lärandet. Medans andra visar sig vara riktigt, riktigt dåliga grejer. Att sålla agnarna från vetet – att ha förtrogenhet att se och bedöma dessa nya verktyg, är en färdighet i sig själv och som alla lärare borde erövra över tid. Att veta om, när och i vilket sammanhang rätt verktyg ska användas, och i vilken miljö, är en nyckel till ett framgångsrikt utbildningslandskap. Likaså behöver vi med vår nya kunskap blicka åter till de tidigare verktyg och miljöer vi har förtrogenhet inom, och omvärdera dem. För med tillkomsten av nya verktyg och ny kunskap, förändras också förutsättningarna för hur vi använder våra tidigare verktyg, och nyttjar våra miljöer. Ett rum för lärande behöver vara funktionellt och anpassat för att kunna användas utifrån dagens förutsättningar.
Min bild är alltså inte att göra saker enklare, kortare och mera tillgängliga för att underlätta för eleven. Lärande är och kommer troligtvis också att bestå av en viss mängd friktion. Men vad vi däremot behöver fundera över är hur lärande kan få mening idag, och om och hur användning av såväl analoga som digitala material för lärande kan förstärka elevernas känsla av mening i sitt lärande.

Comments

comments